pernillamalin

här sitter jag som vanligt när jag brukar titta på Glee och gråter. gråter som en barnrumpa över töntiga tonårskärlekar och motgångar som uppstår i den serien, och såklart även lyckan och gemenskapen. oavsett hur många gånger jag försökt intala mig själv om att serien Glee är töntig, så kan jag inte motstå att titta på det. för sanningen är den, att jag älskar det. jag älskar hur de kan sätta en serie så troligt in på ens riktiga liv. även om jag inte bor i USA (som jag så gärna vill) så är de problemen som de har verkligen så himla likt många andras tonårsliv, vad jag tycker. den passar så bra in på hur jag önskar att folk var i skolan. jag skulle inte ha något emot att ha en sånggrupp som alltid stod vid min sida oavsett kön, ras, läggning eller handikapp. som sjöng en låt för varje sak som uppstod eller tiden till att hjälpa en. faktum är att Glee är en serie som jag ser upp till. som jag själv drömmer om hur det sksulle vara att få vara med. att få känna sig så omtyckt och så speciell som det känns som att de gör. jag verkligen gillar den där töntiga, bra Glee-serien.