Jag följde hans steg ända tills jag inte såg honom något mer
Vi satt tysta för en lång stund. Jag hade inga ord. Räddningen blev tiden. Hans buss gick och tiden räddade mig för ännu mer tystnad och smärta. En sista kyss på pannan, sedan var han borta.
Vad var det som inte funkade för dig? Jag försökte med allting, du gjorde inget. Det borde varit jag som ville lämna dig. Men på något sätt har du fått mitt töntiga lilla tonårshjärta att fastna för dig och din dumma charm. Jag fastnade för ditt tjejskratt du får när du tycker någonting är riktigt roligt och hur du alltid måste ha i ditt O’boy-pulver före mjölken. Var det verkligen så vårt för dig att ta emot min kärlek? Eller att ge tillbaka kärlek? Är jag verkligen så svår att älska?
Det som skrämde mig och fortfarande skrämmer mig är att du kan få mig så lätt. Jag är redo att falla tillbaka till dig och den trygghet du fick mig att känna.
Jag följde hans steg ända tills jag inte såg honom något mer. Jag sjönk ihop på golvet med tårar rinnandes ner för mina kinder. Min hjärna förberedde sig på att att jag var ensam och jag nu mera var medveten om att jag måste börja sakna.
