Olyckligt kär i någon som varit min
Sanningen är att jag inte kommit över dig än. Hur mycket jag än försöker så lurar jag bara mig själv. Men jag antar att jag är riktigt duktig på att lura mig själv när det gäller känslor.
Jag har försökt att inse att du inte var eller är rätt för mig. Ändå på ett konstigt sätt vill mitt hjärta alltid ha dig tillbaka. Och vissa dagar är det skönt, för då vill jag inte ha tillbaka dig. Men lika förbaskat står jag där nästa dag och skulle kunna gå ner på mina bara knän för att få dig tillbaka.
När jag tänker på dig så kommer hennes närvaro alltid med i bilden. Hon som nu kan kalla dig "min", medan jag får kalla dig "du som var min". Jag tänker på när jag sett er tillsammans. Hur jag ser att hon känner sig illa till mods för att jag tittar på henne. Sanningen är att hon inte behöver känna så. För det är inte henne jag tittar på, utan dig.
Det jag hatar mest med att vara olyckligt kär i någon (som en gång varit min) är att jag inte kan göra ett skit åt saken. Det jag hatar mest är att jag inte längre kan kalla dig min.
