Frågan är om det var värt det
Jag har börjat sova dåligt igen. Mina sömntimmar blir bara färre och färre medan mina tankar blir bara fler och fler. Varför ska tankarna och känslorna komma ikapp en när man ligger helt hjälplös i sängen om natten. Man ligger helt hjälplös i ett hav av kuddar och lägger alla kroppsdelar under täcket för att på något sätt försöka göra det tryggt för en själv. För om man har alla kroppsdelar i sängen och under täcket är man trygg, det har jag lärt mig sedan jag var liten.
Men den hjälper bara för fysiska ting. För mina tankar kommer fortfarande åt mig, oavsett om jag ligger naken på täcket eller gömt mig under. Mina tankar kommer alltid åt mig. Och det är då jag börjar tänka på att jag saknar någon. Någon som jag kan prata sönder mina sömnlösa nätter med, någon som håller om mig under täcket för att göra så jag känner mig ännu tryggare än vad jag redan är. Någon som kan bidra med den där lyckan bara en enda speciell person kan få en att känna. Men sanningen är den om jag inte blivit kär så hade jag aldrig riktigt vetat vad jag saknar. Om jag inte haft den där personen som redan fått mig att känna den där extra tryggheten under täcket och fått prata om allting under mina sömnlösa nätter så hade jag aldrig vetat. Frågan är om det var värt att bli kär för att sedan bli trasig igen och behöva sakna allt det där som man bara kan känna när man är just kär.
